jag ligger i hannas rum och förbannar min morgonpigghet.
hon och sara snarkar glatt ikapp medan jag inte kan somna om,
särskilt inte efter att ha blivit väckt av sara som svamlar nåt om att
"jag drömde att vi åkte till atlantic city".
nu väntar jag mest på att nåt ska hända.
om jag ska vara djup så kan jag ju säga
att det där är en träffande beskrivning för mitt liv,
väntan på att något ska hända. något nytt och spännande.
något som ger mig en innebörd av livet.
jag fattar ju inte att det är det här som är livet.
att vakna en timme i förväg, käka veganmat på hamnmagasinet, träffa mamma och så börjar veckorna om igen. jag lever nu.
ps. kära gode gud gör så att sandra inte får körtelfeber,
vi drar till paris om två veckor bara gör så hon blir frisk okej?!??!!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar