pandasoppa

Jag har nu exakt endast två veckor kvar av min barndom.
iallafall känns det så, som att när jag fyller arton kommer jag måsta vara vuxen. jag vet att det bara är en tanke och ingen sanning. jag vet att alla hemska vuxna (typ mamma) säger att hon "fortfarande funderar på vad hon ska bli när hon blir stor".
jag hatar sånt. vuxna är vuxna, barn är barn. när jag var liten genomskådade jag det lätt när jag sa nåt om att "jamen ni är ju vuxna" och genast överröstes med frågor som "men lilla söta näpna vän när blir man vuxen då? jag är barn inuti, det är vi alla" fuck no, de var ju Vuxna tänkte jag och gick därifrån. att de inte fattade sånt. gud.

nånstans vill alla ha kvar det spirituella, nyfikna, glada barn de en gång var. alla vill kunna säga att de faktiskt inte är vuxna än. men face it vuxna, nån gång måste ni växa upp. även jag.

fan vad hemsk jag är. cynisk.
men. åh.
det beror nog mest på mitt hat inför vuxna som fårgar barn när man blir vuxen egentligen.
vi har alla ett barn inuti egentligen. aja.