När jag hör orden ”den manliga blicken” associerar jag direkt till obehagliga granskande blickar i krogkön, kanske en nedvärderande blick och en klapp på huvudet, lilla gumman. Eller möjligen en stark spänna-ögonen-i-en-blick diverse diktatorer har i sina tal.
Men då jag läser några artiklar jag fått angående ämnet inser jag att den manliga blicken även finns i konstvärlden, vilket i och för sig inte är så konstigt. Konstvärlden är precis samma sak som omvärlden, den är bara fylld av människor som kan uttrycka sina känslor i bild eller i form istället för vad vanliga människor gör. Män är män, och kvinnor är kvinnor, och vad man har mellan benen spelar fortfarande stor roll, både för sig själv och för sin omvärld - konstvärld eller vanlig.
Det är ingen nyhet för mig att mäns blick beskrivs som rakt på sak, att de som konstnärer väljer en position rakt framifrån, utan subtilitet och med ett nästan våldsamt innerligt möte med motivet. Det är heller ingen nyhet att kvinnors blick ser sakers detaljrikedom, det som pågår under ytan och inte är lika rättframma i sitt avbildande. Så fostras vi idag. Pojkar till att bli självständiga och framåt, flickor till att bli omhändertagande och känsliga. Det syns igenom i varje liten del av samhället, och såklart denna evinnerliga konstvärld likaså.
Många vill att detta fenomen ska ändras, eftersom det är bra med ett jämlikt samhälle. Det är redan på väg att hända, utvecklingen går framåt men det är viktigt att fortsätta kämpa.
Min vän skrattade när jag läste upp titeln för denna text och sa att ”det är väl klart den manliga blicken enbart söker sig till fotboll och bröst”!
Bara den oskyldiga kommentaren visar att det inte räcker med att ändra på männens position inom konsten, vi måste ändra allt, vår syn, vår blick på kvinnligt och manligt. Vi måste se sammanhanget och inte fastna i något konstverk.
Först då kan det hända något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar