fredag

det är ingen fara



det här med ätstörningar.
det här med friskhet.
var går gränsen egentligen? alla är ju mer eller mindre ätstörda, tror jag. det varierar mellan allt från att inte vilja äta vitt bröd för att det verkar onyttigt, till att träna flera timmar och äta två salladsblad om dagen.

jag har varit både och, ifall jag ser min friskhet kontra stördhet som ett diagram har jag nog befunnit mig i de flesta spektran. självklart vet jag att det är bra att vara frisk. det är vad alla säger, det är vad jag själv kom fram till när jag var som sjukast och bara ville ut ur tvånget.
varför vill jag då ständigt tillbaka? nackdelarna (ångest, förstörd mage och destruktivitet) väger oftast över fördelarna (känslan av kontroll, att vara smal, billigt att inte äta). men ibland så är det just det det inte gör, jag skulle hellre vilja vara smal än att ha en fungerande mage.

jag är så less på att vela fram och tillbaka. 
jag är så less på att behöva fixa mig i timmar och snöra ihop midjan med bälten och förlänga ben med klackar för att kunna känna mig snygg på riktigt.
jag är less på att jag aldrig kan klara någonting helhjärtat, allt jag gör inom konst, vänner, klädsel blir oftast halvdant och aldrig som jag ser bilden i mitt huvud.

därför har jag bestämt mig för att halvt gå tillbaka till pro ana.
 till ångest och destruktivitet och matbråk.
att ge efter istället för att kämpa emot. oftast brukar saker bli enklare då.
vad hemskt det låter! fast det är väl hemskt. ingen har väl påstått att ätstörningar ska vara nåt trevligt. det är trevligare att äta messmör och syltmacka på kvällarna än att promenera i regnet flera timmar.
det här är en ny fas (jag lever som nämnt förr i faser, pandafas/japanfas/osv). kanske går fasen över, kanske inte. jag tar inte så hårt på det.

kom snälla inte med några "du är fin som du är guman" för det vet jag redan att jag är. jag tycker om min kropp, jag tror bara jag skulle tycka mer om den om den var lite mindre.
alla kan ha en vacker insida, men det är inte alla som dessutom kan ha en vacker utsida.

ps. jag gör faktiskt det här för att jag ska må bättre, tro det eller ej.
jag har ända sen jag var liten levt med föreställningen att är jag inte fet är jag lycklig. jag har tänkt att det inte är sant, men det ligger något i att tycka om sin kropp.
 jag har ju allt i mitt liv redan. fantastiska vänner, bra betyg, jobb, underbar familj osv osv. det enda som saknas är att jag får se ut som jag vill.
chilla nu, jag kommer inte börja svälta mig som ett as, då går man ju bara upp allt igen. haha been there done dat!!!


3 kommentarer:

  1. agnes du gör mig så jävla ledsen och jag hoppas att du inte är seriös tack.

    SvaraRadera
  2. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/recension-susie-orbach-bodies-1.838305

    Jag gick upp 14 kilo av att äta antidepressiva piller. Först var jag jättestressad, men när jag insåg att jag mådde bra tack vare det, så accepterade jag faktum och min kropp. Det är värt det om jag får må bra, för det hade jag aldrig gjort innan.

    Det kvittar väl vad andra säger om dig, accepterandet av dig måste komma inifrån digsjälv. Titta dig i spegeln och fokusera på något i den som du tycker är vackert i digsjälv. Det borde få dig att le lite grand och tänk på det när du tvivlar.

    SvaraRadera
  3. läste om att dina bilder blir halvdana, om du menar dom du lägger upp på bdb och din blogg så har du så fel. Jag beundrar din kreativitet och du ger mig inspiration i princip varje dag.

    SvaraRadera