Bebisteknologi

Bokstäverna tickar fram som små svarta insekter på skärmen framför mig. Mina öron är uppfyllda av plast det kommer vågor ur, vågor jag tolkar om till dunkande musik. Fötterna är nertryckta i ett par skor med klackar och platå så höga att jag inte kan gå ordentligt och på huvudet sitter både plastperuk och florhatt som gör mig varm och rörelsehindrad i nacken.

Det känns som att jag är fastklistrad vid alla dessa ting. Jag har glömt vad det är att bara vara utan något annat, utan manicker apparater ting prylar saker. Eller har jag någonsin varit utan det? Bara någon minut gammal klistrades en lapp runt min arm och instrument mätte mitt liv.

Våra mjuka rosa människokroppar är enbart sår som måste gömmas under lager av kläder för att vi ska slippa se det infekterade. Alla saker som ska göra mitt liv enklare i form av ettor och nollor klänger sig fast vid mig och jag klänger mig ännu hårdare fast vid dem trots att jag bara vill vara.