vinterdepp.

plötsligt har det varit december i en halvtimme.
stora tunga regnet utanför gör det svårt att tro.
saltet bränner fortfarande i ögonen efter prat med sara-långt-bort-i-jönköping i telefon. jag tror jag tappat bort vem jag är och det som skrämmer mig mest är att jag inte ens tror på att sara vet. jag förändras ju alltid men på sistone har det gått så fort att jag inte hängt med.
jag är nästan inte ledsen, mest tom och less. som vanligt nu för tiden.
antal timmar sol i november: två, och då jobbade jag inomhus. det är väl därför. bye bye serotonin och hi hi vinterdeppet.
jag önskar att jag kunde hata något men inte ens det orkar jag.
önskar jag kunde skriva nåt ironiskt och fyndigt avslut nu så ni slipper sitta och oroa er men, nä.