Ture och ränder

Sagan om pudelpojken Tures bortskämdhet, en sann saga som inte slutat än.

Det var en gång en mamma som bodde med tre barn och en pudel.

En dag skulle barnen börja flytta hemifrån. Då bestämde sig mamman för att hon minsann skulle ha minst en bäbis kvar att skämma bort, och pudeln Ture var inte den som tackade nej. Mamman började med maten, hon började köpa kravmärkt och delikat hundmat.

Det var verkligen Tures melodi, han tyckte det var så gott att han stod och skällde vid skålen dag ut och dag in för att få den fylld på nytt. Mamman blev överlycklig, äntligen hade hon någon att klema bort, halefuckinlulia!

Några dagar senare när Ture fått sin mat prövade han morra lite mer för att se vad mamman skulle hitta på då för att göra honom glad, och mamman som bara ville hunden väl hällde ut maten ur skålen på en tallrik. Ture åt upp maten och gned förnöjt bort resterna runt nosen på mattan.

Nästa dag morrade pudeln igen på matskålen som numera var en mattallrik. Mamman gick och puttade fram matbitarna lite mer mot kanten. Ture åt upp maten och gned ännu nöjdare bort snoret och matresterna på den sen igår nytvättade mattan.

På den tredje dagen morrade han missnöjt än en gång på sin mattallrik med framputtad mat på. Mamman tog då av honom halsbandet med förevändningen att "det klirrar ju så förskräckligt mot porslinet".

Så nu kan Ture äntligen äta sin tallrik med framputtad mat utan halsband, och har han inte rymt nu när han är fri från allt vad koppel heter, så står han väl där än.