vi är så rädda för att bli sedda på fel sätt, är det därför vi aldrig pratar? sitter i min föreläsningssal på rasten och det är knäpptyst. pratade just med en kille i klassen om det. han är från malmö och ba ja fattar inte alla är så bra på det teoretiska men inte det praktiska, inte bara här men i hela sverige. jag ba aah.
för det är ju så, vi törs inte. jag törs inte. jag vill inte uppfattas på fel sätt så då håller jag käft istället, trots att jag är så bra i teorin så vågar jag inte visa det i praktiken. trots att det jag mest av allt vill ha är närhet och konversation, skapande och kärlek.
i dont know about you men jag är så fruktansvärt less på att vara rädd för allt. för det är jag. funderar på att sätta på nån rivig låt på datorn här i föreläsningssalen och ställa mig upp och gallskrika för att få igång nån slags reaktion men då skulle jag ju uppfattas som sjuk i huvet och det vill jag ju inte. gud bevars hur ska jag ta mig ur detta törrböllsyndrom.
mmm just så
SvaraRaderaKänner verkligen igen mig i detta, jag är bäst i teorin med så när det liksom ska utföras i praktiken så fungerar jag inte.
SvaraRaderaSen när jag är hemma igen och äcklas av att jag är såå TRÅKIG tänker jag att nästa gång ska jag visa dem vem jag verkligen är, jag ska dansa på borden och säga roliga saker. Sen blir det inte så i alla fall.