valenciennes

vaknade på fredag morgon till dimma nere i dalen utanför köksfönstret.

det bästa med att bo här är att himlen och vädret ständigt förändras, det är aldrig samma utsikt.

tar ett kallt tåg med vindrutor fläckade av döda insekter.

elektriska trådar i luften viskar förväntansfullt och jag kommer fram till bryssel halv nio på kvällen.

flygplansstrecken skär mjukt genom himlen medan solen går ner över världens kanske tråkigaste stad med eu-skyskrapor och tråkigt klotter överallt. men det är inte ens kallt längre, för mitt hjärta värmer upp mina bara ben innifrån.

det skymmer och kullerstenen blir till fällor för de allt mer salongsberusade kvinnornas stilettklackar, jag sitter skadeglad och tittar på.

frida och hughues hämtar mig med bilen och vi lämnar belgien, åker genom den svarta motorvägsnatten till frankrike. champagne och dans.

vi hittade en flicka som blivit slagen av sin pojkvän. hon fick sova hos oss, eller hon sov inget, frida satt och pratade med henne hela natten och på morgonen åkte hon till sin syster för att fota skadorna. hon hade världens finaste röst, nasal och fransk och jag förstod ingenting men jag log och klappade på henne och hon kallade mig cherie, jag hoppas hon skjuter sin pojkvän i huvet

går omkring bland telefontrådar och tegel i solen

rosa flagnande naglar jag inte biter på längre. människors ögon är varmare och tonårspojkarna är inte lika patetiska. jag försöker förstå.

frida och huggan bjuder på sniglar bland annat, den där grabben hon skaffat sig kan laga mat! vilken tur tänker jag och suger i mig en snigel eller tjugo.

försöker lära mig rulla cigaretter åt frida men hon tycker att jag är jättedålig på det. lika bra.

utsikten över hemliga innergårdar med rosor och katter och gubbar i hängmattor.

det blir natt och vi dricker cosmopolitans och dansar till dålig radioskvalmusik

det är mörkt och svettigt och fransyskorna knuffas och jag skriker att -du är magisk frida- men hon hör inte utan ler bara mot mig och dansar vidare.