torsdag

Dagbok från i vintras


1 november 2010
med tekoppen över munnen, andas in vattenmjölkbergamottångan, fukten värmer och blir pärlor av svett på min överläpp
våra plastiga macbooks flimrar till och startar ikapp

9 november
Jag blir bara ensammare av att hålla allt inuti mig och ledsnare av att bli ensammare och till sist kommer mina svarta cancerlungor mitt slitna hår mina röda kinder implodera och kvar blir en fuktig fettfläck.


17 november 2010
Svider och lider i tysthet, jag axlar mina sorger och rädslor och på klumpiga platåskor vinglar jag genom storstadsnatten med ett leende på läpparna och olagligheter i blodomloppet. Ingen ska någonsin få märka något och om någon frågar nickar jag blekt att allt är bra, det är sådan jag vill vara, att alla ska oroa sig för mig och jag vill inte ta någon plats själv, jag vill att alla andra ska ta den platsen åt mig säga här agnes, varsågod, ta för dig. Utplåna sig själva inför mig, så jag får den plats bekräftelse kärlek jag vill.


21 december 2010
Jag störtgråter när jag tillåter mig, jag slår på knappen och tårar plus gråtskrik kommer, jag slår av och jag är tyst. Som att jag måste få ut det när jag känner att tiden är bra, men när jag vill göra något annat är det bara att stänga av. Bekvämt. Men underligt.
Mycket är underligt just nu, inte bara Haruki Murakami och Twin Peaks. Mitt liv förändras och jag tror att det är vad jag kallgråter över. Jag är rädd att förlora så mycket.

22 december 2010
Jag är kattvakt åt min granne som låter mig låna skivor, filmer och böcker så länge, så jag fyller min dator med minst femtio skivor och klappar kisse, tar en cigg därinne och lyssnar på läskig symfonimusik. Tills det blev så läskigt att jag stänger av.


26 december 2010
Mina fimpfingrar ger mig tröst i mörkret och jag är rädd för att tiden går alldeles för fort
ett helt år sedan jag började lyssna till cornelias röst i telefonen och moto boy på spotify
någon storspyr och spottar i toaletten intill och det är mitt i natten i stockholm
jag vill inte veta av det och grimaserar för mig själv i datorljuset

4 januari 2011
Tar långa promenader i halkan med en stor svart hund intill mig. Snön bekommer mig inte trots att den piskar i ansiktet. Tar lika långa bad efteråt och när jag tar på mig själv i det varma vattnet får jag kämpa länge för att komma.
Jag vet inte vad jag tror egentligen. Att jag är vacker som jag är.
Och ändå vänder jag mig om i avund på gatan när jag ser ett par riktigt smala ben gå förbi.

5 januari 2011
När min vän berättade för mig att det fanns ett ätstörningscenter i stockholm där man kunde få blanketter för självanmälan tänkte jag automatiskt på hur många kalorier man kunde bränna på att promenera dit istället för att ringa.
Jag romantiserar mina egna skitätstörningar så jävla mycket fast jag vet att jag hatar det så jävla innerligt.
Jag önskar att jag bara kunde se mat som mat. Inget mer.


23 januari 2011
Jag vill bli älskad och vara perfekt så folk ska älska mig mer. Jag vill vara svag och inlagd igen så folk ska bry sig om mig mer. Jag vill vara ett barn som folk ser.
Men jag kan inte bli älskad mer än vad jag är, det är bara mitt huvud som måste förstå hur mycket kärlek det finns runtomkring mig.
Jag vet inte hur det ska gå till.
Jag vet inte hur jag ska växa upp.

6 kommentarer:

  1. finaste du, vill bara krama om dig hårt <3

    SvaraRadera
  2. jag tycker att du är fin och skriver väldigt bra. sådär bra så att man verkligen förstår och att man känner igen sig utan at tbehöva ändra på en massa innan man faktiskt gör det.

    SvaraRadera
  3. jag minns egentligen inte så mycket av den där första festivalkvällen men jag minns när vi satt där på ängen och att du fick mig att känna mig så himla stark. ”agnes, hatar X mig?” ”nej, X hatar inte dig.” ”men X är alltid så dryg mot mig.” ”men X är bara sådan.” och sedan sa du att man måste lära sig att älska sig själv i stället för att ständigt försöka få alla andra att göra det. det var så fint, tycker jag. och sant. alla kommer inte att kunna älska en men man måste lära sig att älska sig själv. jag tycker att du är fantastisk och jag önskar så innerligt att du någon dag kommer att förstå det, du också.

    SvaraRadera
  4. jag känner så igen mig i dig.

    SvaraRadera
  5. åh du skriver så fint, det känns direkt för jag känner igen mig så mycket i det du skriver.

    SvaraRadera