fredag

Om hur man är ensam utan att låtsaskolla på mobilen stup i kvarten

Image and video hosting by TinyPic

Okej, jag tycker om att umgås med folk och jag har som roligast med kompisar omkring mig, eller främlingar som jag får flippa loss på och bete mig hur som helst emot utan att bry mig om vad de ska tänka. Men ibland vill jag bara vara ifred och med mig själv, även när jag går och tittar i affärer eller fikar.
Varför ska det vara så svårt att dricka kaffe själv utan att låtsaskolla på mobilen för att folk ska tro att man väntar på någon? De senaste gångerna jag fikadejtat mig själv har jag verkligen fått kämpa hårt för att lägga ner mobilen, andas djupt och sträcka på mig och faktiskt känna mig nöjd med att vara själv.

Image and video hosting by TinyPic

Det är inget självklart och enkelt att vara ensam bland människor som alla verkar ha någon att prata med, fika med, matcha halsdukar med och festa med. Det jag tycker är jobbigast är egentligen inte själva ensamheten för jag kan tycka det är hemskt skönt att få bestämma helt själv vad jag vill göra och hur jag vill göra det, utan någon annan som lägger sig i. Vill jag sitta med min tekopp och sy och titta på folk som går förbi så får jag det och vill jag plötsligt resa mig upp och gå på leksaksbutiken i timmar så får jag det.
Nej, det jobbigaste är nog istället hur jag tror att andra ser på en, typ "ja den där knasigt klädda tjejen får väl skylla sig själv att hon inte har några vänner, kanske om hon slängde den där pralinen och gick ut och joggade så skulle hon slippa vara ensam". Och där kommer mobilen in i bilden så folk ska förstå att jag inte alls är själv och fet och konstig och opassande, jag har i själva verket asballa miljoner vänner som jag väntar på.

Image and video hosting by TinyPic

Så när jag då lägger bort mobilfanskapet (som jag ändå aldrig har några pengar på) och istället tar upp min lilla dagbok eller bara sätter mig och tittar mig omkring så kan jag växa lite, jag kan tänka att det gör inget om folk tycker jag är konstig för jag kommer alltid vara konstig i någons ögon, vänlös eller inte. Dessutom, tänker man efter, hur ofta dömer jag ut folk för att de är ensamma? Jag tror att man ofta är alldeles för skrajsen och att folk inte tänker så elaka saker om en som man själv gör. Och skulle de nu döma mig för att jag sitter och spiller kaffe på min volangprydda klänning i hörnet så får de väl göra det.

Jag tror att är man mindre rädd för att vara ensam så blir man mindre rädd för allt. Egentligen har vi ändå bara oss själva och det är lika bra att trivas med sitt eget sällskap. Om du inte längre är rädd för att vara själv kan du våga göra saker du velat men ingen annan velat vara med på. Som att gå på disneyland, åka som au pair ett år, gå vilse i paris eller bara dricka kaffe och njuta av det. Utan facebook i mobilen.




Lite ensamhetsromantiserande såhär på fredagskvisten. Ha det fint!




5 kommentarer:

  1. ca det bästa jag läst, finns nog ingenting jag är räddare för.

    SvaraRadera
  2. alltså åh, varför är det så? jävla mobilsatan ska kasta han åt fanders... tycker att det är ascoolt med folk som sitter på cafe eller resturang själva, önskar att jag själv inte kände mig osäker i att göra det.
    saknar dig sockerpullan :''(

    SvaraRadera
  3. Det du skriver är verkligen så sant. Det är viktigt att kunna umgås med sig själv. Jag tror också att ju tryggare man är i att vara själv, ju mindre ensam blir man. Både för att man inte längre uppfattar ensamheten som någonting jobbigt, men även för att andra människor dras till en om man utstrålar trygghet. Fler människor borde testa att göra saker själva (som t.ex. fika eller gå på bio). Och som du säger, våga lägga ner mobilen. ;)

    SvaraRadera
  4. Du skriver så fint, och ja, gåshud.

    Tack och godnatt! :))

    SvaraRadera
  5. jag älskar dig agnes! vi saknar dig du vise moder.

    SvaraRadera