pandasoppa

vad jag tänker alldeles för ofta: fy fan vad bra jag är

jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att tänka. man vill ju inte bli högfärdig och hamna i skärselden.

men såhär känns det: världen finns, jag finns, alla är så små och obetydliga och vad jag än gör förblir jag en liten prick i universum. om jag till exempel gör bort mig behöver jag aldrig skämmas för något eftersom det inte spelar någon roll när man ser till allt stort som finns.

allt stort = stjärnor och galaxer, och hur bra jag är. alltså det går överstyr nu känner jag, jämför min storhet med universum. jag är bara så glad! det är väl borderlinen som spökar.