mitt skratt

nåt av det roligaste som finns: att jag ibland skrattar --hjärtligt-- och sen låter skrattet ebba ut i en suck. typ denna:

ha ha A HA HAHAHAHAHHA Hah ah ah a a.. jaa..........


detta sker särskilt när ingen skrattar med mig (rätt ofta), då måste jag tillägga det där" jaaaa........" på slutet för att liksom understryka att haha, jaaaa, minsann, det där var allt tokroligt sagt, jaa. jag är så tokrolig... haha jaa.....

MAN BA VADÅ. håll hästarna. varför kan jag inte låta mig själv bara skratta utan att behöva släta över det inför andra? det finaste som finns är ju när folk är glada. nä hörni, det här med att jag bryr mig så mycket om vad folk tycker om mig. alltså. när ska jag lära mig att det ändå bara är jag som bryr mig mest om vad jag gör?