henning och cykeln

idag vill jag berätta för er om varför henning får något vilt i blicken då han ser en cykel. äcklad brukar han peka och skratta lite småhysteriskt på det stackars cykeldonet i fråga och om ni tycker det är illa så ska jag verkligen inte berätta vad som hände när en intet ont anande hipster på cykel plingade bakom henning en augustikväll på kungsholms strand.
nåväl. henning har inte alltid varit såhär. när han var liten cyklade han runt bland änderna och skränade ikapp med de fjuniga små gräsandsbarnen för sig själv, det var det bästa som fanns. ofta lekte de krig. cykelkrig. henning, 1 poäng. ankbäbisarna, 0. fjädrar yrde och antal sjöfåglar sjönk drastiskt. kanske var det någon högre makt som ordnade det så att henning aldrig mer skulle kunna sitta på en cykel efter den dag han fyllde tolv. synden straffar sig själv säger jag. karma is a bitch, säger henning.
den enda present han någonsin fått av sin ointresserade pappa som sällan lyfte blicken från bingolotto på teven var en skinande cykel den dag han fyllde tolv. det var ett välkommet inslag i hennings hittills begränsade cykelliv då han behövt larva runt med sin gamla trehjuling. när de andra barnen skrattade åt hans gamla cykel tog han sin tillflykt till ankdammen där han muttrade sammanbitet under sina andkrig att "tre hjul, det är minsann bättre än två". ankorna förstod inte men vad gjorde det. de klarade sig ändå aldrig särskilt länge i livet.
den nya cykeln. äntligen. revanschen var hans, han skulle allt visa barnen i skolan. efter år av träning skulle det inte bara vara änder som föll offer för hans framfart på cykel, nu skulle fjädrarna även yra runt klasskamraternas dyra dunjackor. sagt och gjort. i rasande fart drog han iväg mot skolgården för att visa sina "killskills" som han själv kallade dem. det han inte hade räknat med var att två hjul är svårt när man är van vid tre och att bromsa var relativt svårt med bara handbromsar. men ni vet hur henning är. när han upptäckte att farten inte tog slut gav han upp ett illtjut som gjort den modigaste indian livrädd och susade in på skolgården. allt som kom i hans väg mejades ner. blomkrukor, förskolebarn, sandlådor och vaktmästare mötte sitt öde under hans snabba hjul tills han såg sina bittra fiender vid horisonten. farten var snabbare än någonsin och nu fanns ingen återvändo. istället för att sakta ner och försöka hoppa av den obromsande cykeln trampade han upp farten. det var dags. hämnd.
men henning fick aldrig någon hämnd. henning hade inte räknat med att barnens dunjackor skulle skydda dem mot allt, inklusive förbannade henningar på cykel. han studsade från jacka till jacka, inte en fjäder yrde, bara hans huvud blev yrt där han dunsade från barn till barn i en stor ring, där han än en gång blev till åtlöje. och som inte det vore nog, fastnade han med högerfoten i framhjulet i ett fåfängt försök att stoppa förnedringsturen i barnringen.
tre månader senare stod henning på benen igen. eller benet kanske man ska säga, det andra haltade mest och han kommer nog aldrig kunna gå helt normalt igen. men som han står på det benet. och cykeln som skulle bli hans räddning, hans upprättelse, blev istället hans största fiende och svikare.
sen den dagen har henning aldrig varit sig lik.
och han cyklar aldrig igen.