19 år

Jag var ensammast i världen och det enda ljuskällan var de kalla lysrören i taket. Persiennerna hade inget snöre att dra i och var ständigt nerdragna. Men jag brydde mig inte om det, jag ville bara sova bort världen. En skötare tog med mig upp på taket. Solljuset stack i ögonen och snön höll på att smälta under den gallerförsedda himlen. En påminnelse om att livet faktiskt pågick även fast jag inte ville veta av det. En cigarett, två cigaretter. Sen ner igen med hissen till avdelning fyra. Och allt kändes lika hopplöst.

 Flyttades till en korridor med rökrum. Gamla förvirrade människor som bara ville ha sina droger utskrivna och uppätna. Jag såg en av dem sitta på vasaplan med en öl när vi båda kommit ut.

En gammal alkis sa åt mig att det syntes på mig att jag ville ta livet av mig och han försökte tala mig ur det. Jag sa inget alls.
Linoleumgolvet var kallt och kändes blött en morgon när jag väcktes för blodprover. När jag reste mig för att gå föll jag ihop på plastmattan eftersom min sömnpillriga kropp inte hann med mina rörelser. Jag fick en juice.
 Rödbetsbiffar med blodfärg på en svart plasttallrik jag aldrig rörde och ett knäckebröd som tog mig en timme att äta upp under ett radioprogram på P4 om två syskon som forskat fram något viktigt.

 Jag var en väldigt ledsen människa och jag fick åka hem igen efter en vecka. Jag var lika ledsen där. Sedan tror jag att det vände för allt kändes lätt och friskt när jag tog studenten och flyttade hit till Stockholm och lämnade norrland bakom mig. Jag har försökt förtränga minnena av hur ledsen jag var. Av hur fysisk ångesten kändes. Av de extra långa mentholcigaretterna som gick åt sittandes ihopkrupen på rökrummets golv. Men ibland kommer det ihågs av någon bit av min hjärna och jag kan inte låta bli att dras in i känslorna. Och jag förundras av att jag orkade med. Att jag fortfarande orkar med. Livet går vidare säger de, och det är sant. Man lär sig.