Jag vill egentligen bara skeda och bli nosad i halsen men så fort någon kommer för nära vaknar en miljon hjärtproblem i brösten.

Jag är nästan aldrig ledsen. För jag stannar aldrig upp. Jag tänker nästan aldrig på honom. Men jag är aldrig heller lugn. Vi var ett vi, nu har vi blivit ett ex och ett jag. Vi var allt. Nu känns det märkligt att skriva för jag har väl alltid varit ensam? Hur nära jag än kände mig honom var jag alltid själv ändå innerst inne, alla lever alltid ensamma och alla kommer dö ensamma och jag kommer aldrig berätta allt för någon någonsin.
Det har inte ens gått två månader sedan jag lämnade honom nere vid kanalen, grönt gräs. Höstlöv. Min första pojkvän som jag älskade mest av allt i världen. Jag trodde inte man slutade älska folk man en gång tyckt så mycket om men jag kan inte längre. Jag har nästan glömt hans ansikte, det suddas ut i all ilska jag försöker skratta bort.
Vi visste allt om varandra. Eller gjorde vi det? Det var så mycket lögner i honom att ingenting blev sant och jag började ljuga för mig själv för att skydda honom. Jag kan vara arg. På honom. På så mycket. Jag borde vara arg på mig själv som lät det gå så långt men jag tänker aldrig mer vända mig själv mot mig för att komma undan det jobbiga. Vi båda gjorde så gott vi kunde och det är så sorgligt, att han inte kunde bättre. Att jag inte insåg att jag förtjänade bättre.
Jag är mer borttappad än någonsin och vet inte hur jag ska hitta mig igen men det allra jobbigaste går över och varje minut som går gör det lättare att andas. Om jag bara ville stå still och komma ikapp mig själv bara.
Det sorgligaste är bara att bli vuxen på egen hand. Att gråta ensam utan att någon klappar på en och säger att allt ska bli bra. Samtidigt vet jag att jag måste bli bättre på att klappa på mig själv och inte lita på att nån jävla kille ska göra det åt mig. Plus man får fan va ledsen man får fan va förbannad. Plus man får va allt man nånsin vill kom ihåg det alla.