alla hjärtans d

första gången jag var kär varade det en vecka, hormonstinna tolvåriga jag började sedan innerligt hata och stod inte ut med mitt förr så älskade offer. som tur är visste han inget om detta svärmeri fast jag tror jag råkade berätta för honom nån gång när jag var full, som vanligt.

 andra gången blev jag kär i en tjej. jag gick i sjuan och hon i nian med rosa hår, hon var världens coolaste med stora ögon och sanningen är att det nog mer var som en idolförälskelse än nåt annat, jag såg ju henne knappt förutom nån gång på körrepetitionerna inför revyn. kommer ihåg när jag och bästisarna satt med skolkatalogen och jag "kom ut" genom att peka på henne när de frågade vem av killarna i nian jag tyckte var snyggast. jag ska då alltid va så speciell jag.

tredje gången var jag kär i min bästa vän. grät floder när vi skildes åt och dog varje gång vi pratade i telefon, tusen gånger om, flera timmar om dagen. kunde inte hålla mina händer borta från hennes de små veckoslut eller dagar vi sågs. till sist slutade jag tänka och bara kände, hittade på historier i huvudet om varför hon inte ville ha mig för att jag var så dålig, och slutade ha ett eget värde för att jag blev så besatt. flyttade till luxemburg och det gick över, och vi är fortfarande bästisar. slutet gott allting gott.

fjärde gången blev jag kär över internet i en lång snygg kille som skrev fina ord hela nätterna och skickade egengjorda bland-cds. jag ville nog mest ha nånstans att få ösa ur mig kärlek, men allt rann ut i sanden och vi sågs inte mer.

femte gången föll jag hals över huvud för robert. han såg mig och jag kände mig så älskad. jag tänker inte skriva mer om honom nu för trots att det snart gått ett halvår är jag fortfarande så förbannad, känner mig så lurad och har svårt att se objektivt på det som var min första pojkvän i ett och ett halvt år. jag lärde mig att inte lita på någon och att låta törnrosamuren runt mitt hjärta växa sig högre än någonsin, ingen kommer nånsin komma in igen för alla människor är svin. ja, ni ser ju. 

jag tänker fira den här kommersiella högtiden med att färga håret rött och älska mig själv, gnida mig mot enhörningen och inte se en enda jävla romantisk komedi. 

funderat på hur man gör för att älska sig själv eftersom det varit lite sisådär med självförtrendet på sistone. jag försöker att tacka när nån säger att jag är fin istället för att säga att jag inte alls är det, eller att ge tillbaka en komplimang. bara säga tack. 

försöker också skita i att vara fin, för mitt värde ligger inte i mitt utseende. i vad jag har på mig eller så. obs att det inte är fel att va ytlig och bry sig om kläder, tvärtom, folk bara tycker det är en töntig hobby pga det mest är tjejer som bryr sig om utseende och "tjejers intressen" är ju som ni alla vet lite fjantiga (typ att älska justin bieber, färgen rosa, leka med dockor, osv). jaha men vem var det som kom på att vi tjejer ska bry oss om utseende? inte fan va det mitt fel att jag växte upp i ett patriarkat där tjejer fan ska klagas på vad de än gör och aldrig duga utan istället konsumera mer för att känna sig bättre men det är fan aldrig nog!! vad man än gör gör man ju aldrig rätt. okej att jag supergeneraliserar här och så vidare men jag är ba så SJUKT TRÖTT PÅ DET HÄR SAMHÄLLET och det här är fan min blogg så jag får skriva hur mycket slarv jag vill utan att renskriva. för jag är så arg.