folk jag möter för första gången frågar mig vad jag gör. jag säger att jag jobbar på ett litet trivsamt kafé på kungsholmen men i själva verket går största delen av min tid ut på att fixa mig. eller, själva fixandet går rätt fort, men sen spenderar jag mestadelen av min tid med att drömma. om nya sätt att fixa mig på, nya roliga kläder, stilar, skor, platser att besöka som skulle passa hur jag såg ut, tänker på människor jag inspireras av, jag ritar, klipper och klistrar och gör långa önskelistor. jag värms i hjärtat när jag upptäcker att man kan bära en peruk på ett helt annat sätt jag tidigare tänkt på, eller när jag ser ett riktigt par fina platåpumps klampa förbi på stan. om vi bortser från att jag inte tjänar särskilt mycket pengar på detta intresse (och ja mamma/pappa, jag ska söka kvällsjobb på typ ica/barer/vården/vadsomhelst och nej bloggläsarna jag tänker inte jobba med konst, mode etc för det skulle ba göra allt prestigefyllt och kravtyngt så:)
varför skäms jag för min ytlighet, och skämtar bort det? typ "
vad jag gör om dagarna? nä haha, inget särskilt, jag spenderar min lilla tid med att se fab ut hehehe raring". och visst, det är roligt och glädjefyllt att se fab ut. men det är även faktiskt dödligt allvar och inget att driva med. mode är en konstform. och mitt ansikte, min kropp är något jag alltid bär med mig, ett ständigt föränderligt konstverk.
det är så himla mycket mer intressant så tycker jag, eftersom vi signalerar hur vi känner oss och människor uppfattar oss på olika sätt utifrån hur vi ser ut. det är spännande hur folk bedömer att en människa som ser ut på ett visst sätt ska bete sig. och att ifrågasätta människors fördomar är typ det bästa i hela världen.
den här kroppen då. som man ständigt drar runt på. den tycker jag är någonting trevligt och något man ska framhäva och glädjas över istället för att önska att den vore annorlunda. man ska gå i hur kort kjol man vill och man ska vara hur rosa man vill i håret. man ska bära vita kläder även fast man ser smalare ut i svart. man ska vara stolt över de tjugo kilona av varsamt påklistrade strasstenarna i ansiktet. man ska kunna såsa runt i mjukisbyxor och man ska framför allt fortfarande känna sig okej med att göra det.
och har man lagt ner sjukt mycket tid, energi, kärlek och glädje i det man klär sig i så tycker jag inte det är något som helst att skämta bort. det är att förminska sig själv och sina intressen.
så nu lovar jag mig själv att
1. aldrig mer förringa min passion i livet
2. skaffa mer jobb
apropå inte riktigt detta ämne men apropå att ha konstiga kläder på sig som folk stirrar på och du inte riktigt orkar känna dig som ett spektakel, här är trevliga mantran jag brukar upprepa i huvudet.
1. jag har bättre saker för mig än att bry mig om ifall du dömer mig eller inte. saker som typ - att leva mitt liv som jag vill.
2. jag är inte här för att göra andra nöjda, för jag kommer ändå aldrig kunna göra alla nöjda. så länge jag gör mig själv nöjd så får det räcka så. jag är inte skyldig någon någonting och jag tänker inte oroa mig för sådant heller.
obs att dessa mantran ofta går att applicera på de flesta aspekterna i ens liv.
summan av kardemumman (hehe bästa uttrycket) är väl detta: gör det du älskar och strunta i vad folk säger. så länge du inte skadar någon med vad du tycker om i livet så var stolt över dig själv och gör så gott du kan och var fierce, work it, kasta lite glitter på dig och gå och dansa eller nåt.
