pandasoppa

gu bloggen vi har inte tid för varann längre, plus vad ska jag skriva om? det enda jag gör är att jobba och träna och det värsta jag vet är att läsa om folk som jobbar och tränar. man ba men gu va duktig du va då.
fast jag är fett duktig. jag har slutat röka, längtar till varje jympapass, blir starkare i kroppen och försöker att bara äta en kaka om dagen, inte tio. är tillåtande och snäll mot mig själv.



och samtidigt på kvällarna glömmer jag allt det här och blir liten och ledsen igen. allt känns förstört och jag är så trött på att vara vuxen, på att jobba heltid, på att vara duktig och betala hyra i tid. känner att allt i världen är mitt fel och gör jag inte bra saker kommer skit hända, jag måste, måste, borde, borde osv. försöker påminna mig om att jag är visst bra. även fast jag äter för mycket. vadå för mycket förresten, jag får äta hur mycket jag vill och vara hur tjock jag vill, egentligen. världen går inte under för att jag gör saker jag inte planerat för.

jag gråter stilla på tunnelbanan och tanterna på sätena bredvid tittar på mig när jag hissar snor och låtsas vara förkyld. stolpar ut på femton centimeters buffalos och andas kall septemberluft, den jag varje höst tänker att jag kan leva på, och inget annat. fokuserar på en romsk dams glittriga tröja i eftermiddagssolen, ett barns rosa gympaskor, inbyggda mönster i gatustenar och försöker att se allt som är vackert. för allt blir vackert om man tittar på det länge nog. till och med jag.

obs att jag kryddat dett inlägg med lite bilder på mig. och paulina med för hon är en goding. obs att jag oftast är glad och att saker bara blir bättre men jag är fan ändå ledsen ibland och så kommer livet vara och det är helt ok.